Idrottsmedicin - vad är det?

Idrottsmedicin handlar om den del av läkekonsten som tar upp frågor kring fysisk aktivitet, särskilt de mentala och fysiska effekterna av idrottsutövande.

Gårdagens idrottsmedicin handlade mest om att förbättra elitidrottarens prestationsförmåga. Idag är det vår tids motionformer, fysisk aktivitet hos olika sjukdomsriskgrupper och friskvårdsinsatser i samhället som står i fokus.

Idrottsläkarens arbetsuppgifter kan handla om att utforma lämplig aktivitetsnivå för barn- och ungdomsidrotterna, förebygga magsjuka och tidsomställningar vid tävlingar utomlands, bestämma nödvändig vätskemängd och vätskeinnehåll vid långdistanslopp, lägga upp olika aktivitetsprogram för att förebygga benskörhet, förbättra möjligheterna för kvinnor att delta i fysisk aktivitet under menstruation och under/efter graviditet, designa rehabilitering för skadade, utbilda intressegrupper och idrottsrörelsen i att förebygga skador, utvärdera effekten av mentala träningsmetoder och mycket mer.

Anknytningen till ortopedi

Traditionellt har idrottsmedicin i Sverige (men inte i samma grad utomlands) haft en stark anknytning till ortopedi, och särskilt skadebehandling, vilket inte minst visat sig i massmedia när någon stor idrottsstjärna blivit skadad. En stor del av den svenska ortopedkåren som sysslar med ortopedi är mycket framstående och några till och med världsledande på just sin sorts behandling. Men det stora flertalet idrottsläkare utför ett viktigt jobb utan att synas i pressen.

Anknytning till idrottsförbund

Ofta är idrottsläkaren engagerad i ett lag eller ett idrottsförbund och har egen erfarenheter från idrotten, men många är engagerade som konsulter på annat sätt. En del av verksamheten är dessutom knuten till en forskningsinstitution, och inom flera områden, främst artroskopi och fysiologi, hör vi i Sverige till de världsledande.

Idrottsforskningen bakom kända behandlingsmetoder

Den medicinska världen har tack vare idrottsmedicinen fått kunskap om behandlingar av patienter med t ex led-och förslitningsbehandling, broskforskning, rehabilitering, skadebehandling av olika slag, akutmedicinskt omhändertagande, behandling av psykiska sjukdomar såsom depressioner och ångest, diagnostiska metoder inom hjärtinfarktbehandling, behandling av högt blodtryck, förebyggande av benskörhet, behandling av cancerformer med mera (se FYSS).

Den attityd från sjukvårdspolitiker med flera som ibland dyker upp i nedskärningstider och som förknippar idrottsmedicin med lyxsjukvård är därför orättvis och visar på avsaknad av insikt i hur hälsa och fysisk aktivitet hänger ihop.

Primärvården prioriterar inte fysisk aktivitet

Patienter med idrottsrelaterade problem hamnar oftast långt ner på listan när de kommer i kontakt med sin primärvårdsläkare. Skälen är ofta nedskärningar och den enskilde läkarens bristande kunskap och erfarenhet av idrottsrelaterade skador.

Det är vanligt att primärläkaren ordinerar vila eller att bara avvakta, vilket ur idrottsmedicinsk synvinkel man helst bör undvika. Tvärtom kan det vara skadligt med vila. Men att säga åt en patient att vara fysiskt aktiv är inte samma sak som att patienten verkligen kommer att bli aktiv. Oftast krävs det en praktisk handlingsplan, uppföljning och noggrann instruktion och dosering, att jämföra med en läkemedelsordination. För detta finns idag vare sig tid eller kunskap. I ett sådant läge med brist på personal, kunskap, tid, personlig kompetens är det lätt att förstå att attityden till idrottsrelaterade problem kommer på undantag. Följden blir att den största patientgruppen i primärvården blir både dåligt bemött och dåligt behandlad. I bästa fall löser sig problemet av sig självt, i sämsta fall leder det till fortsatt inaktivitet hos denna grupp med risk för allvarliga konsekvenser.

De patienter som är angelägna om sitt idrottande är idag hänvisad till de få privata specialistmottagningar som finns (t ex IMES/Idrottsdoktorn.se) för att få adekvat hjälp. Någon landstingsansluten verksamhet med den inriktningen existerar inte, vilket gör att patienten får bekosta sin hjälp på egen hand. Vården blir därför ojämlik, där endast de som har råd att satsa på sin hälsa och idrottande får rätt hjälp, och alla andra blir utlämnade åt sej själva. 

Spridning av kunskapen om fysisk aktivitet

Sverige är världsledande på forskning inom idrottsmedicin. Alla de som verkar inom idrottsmedicin; läkare, sjukgymnaster, sjuksköterskor, naprapater och kiropraktorer har på sitt program bland annat att förbättra omhändertagande av patienter som kommer till vårdcentralerna med idrottsrelaterade problem. Inte minst gäller det alla sjukdomar där fysisk aktivitet är en av de viktigaste bitarna i behandlingen, t ex diabetes, hjärtsjukdom, stress/oro, depression m m. Även idrottsrörelsen efterlyser ett organiserat omhändertagande av de konkreta idrottsliga problemen inom flera områden; idrottsskador, nutrition, farmakologi, infektion och psykiatri. Idrottare har också hälsoproblem som måste bedömas utifrån ett idrottsmedicinskt perspektiv.

FYSS-manualen

Ett fortlöpande projekt har sedan flera år verkat för att samla kunskapen och vetenskapen om hur man behandlar olika sjukdomar med fysisk aktivitet. Denna är sammanfattad i en av många Landsting nu antagen manual, FYSS (att jämföra med manualen för läkemedelsbehandling, FASS), som finna att tillgå fritt på nätet. Den kan också köpas på bl a apotek och finns också i en patientversion, Patient-FYSS. FYSS designades och initierades f ö av grundaren av denna hemsida år 2000 och har sedan dess tillförts många kapitel och en stor mängd ny kunskap. Tanken är att förse sjukvården med en lättfattlig behandlingssamling, just för att fysisk aktivitet är så viktigt både för idrottare och andra människor med olika sjukdomar.