Underbensproblem hos löpare

Underbensproblem med smärta hos löpare är tyvärr ganska vanligt, men går att förebygga. Problemet är att veta vad orsaken är. Det finns minst 4 "externa" orsaker till dessa:

1. Snedbelastning (t ex på grund av träningsfel eller ofördelaktigt löpsteg)

2. För snabbt ökande belastning (inklusive för snabb ändring av träningstyp)

3. Skor (otillräckliga eller direkt felaktigt utformade)

4. Underlag (framför allt vid hårt underlag och byte av underlag)

Medicinskt ser man tre huvudtyper av skador/diagnoser hos löpare med underbensproblem, nämligen stressfraktur, muskelinflammation, compartmentsyndrom och äkta benhinneinflammation (tensionsperiostagi).

Stressfaktur uppstår när skelettet utsätts för hård, monoton och ensidig träning, och vanligast är detta i underbenet. Upp till 10% av långdistanslöparna drabbas av stressfaktur förr eller senare.

Muskelinflammation drabbar ofta den djupa vadmuskeln, soleus. Förväxlas ofta (även av läkare) med benhinneinflammation, och är minst lika vanligt som detta. Beror på överbelastning.

Compartmentsyndrom innebär att det blir trångt för musklerna inuti någon av de säckar (compartment) som innesluter dem, varvid syrebrist ger smärta då musklerna belastas. Orsaken är överbelastning av den muskelgrupp som drabbats.

Äkta benhinneinflammation, tensionsperiostagi (ont i benhinnan), är en reaktion på belastning, stress, med inflammation och smärta i benhinnan över underbenets mitt. Det som kallas för benhinneinflammation är inte sällan i stället muskelinflammation i den djupa vadmuskeln där den ligger an mot skenbenet. Båda tillstånden kan förekomma samtidigt. Stressen indikerar allvarliga problem, och kan så småningom följas av stressfraktur.

Vilken av dessa diagnoser som är aktuell påverkar vilken behandling som bör sättas in. Skoilägg är ingen bra behandling för stressfraktur, och inte heller rätt behandling om träningsfel är orsaken till besvären. Trots det säljs stora mängder avgjutna fotbäddar, av kommersiella skäl, utan att man ställt korrekt diagnos, och ofta naturligtvis till ingen nytta. Inte heller hjälper det med koordinationsträning om problemet är att man ökat löpningen på asfalt för snabbt.

En kunnig idrottsläkare undersöker och bedömer om "de fem grundkvalitéerna" (kondition, styrka, uthållighet, koordination, smidighet) räcker till för de krav löparen ställer på sin kropp. Dessutom undersöks om det finns någon ofördelaktig knä-, fot- eller fotledsställning (som behöver korrigeras), samt en bedömning av löpsteget och befintliga skor.

Löpteknikanalys bör utföras av idrottsläkare/naprapat/sjukgymnast/cocah med särskild kunskap och erfarenhet av detta. Det räcker inte med den enkla videopåtittning av löpsteget som utförs i skoaffärer, även om den också kan ge vägledning. Skoaffärsanalysen syftar f f a till att avslöja om pronation (inåtvridning av foten) förekommer och kan kompenseras med särskilda skor eller skoilägg. Pronation förekommer hos 80% av vuxna, är därmed svårvärderat, och är bara ett av många möjliga problem i löpsteget.

Detta brukar utmynna i olika råd och instruktioner hur man bör behandla, t ex särskild träning av de kvalitéer som inte når upp till kraven. I fallet med stressfraktur skall detta bedömas av ortopedläkare, något man behöver få remiss till av idrottsläkaren eller husläkaren. Stressfakturer i underbenet har en tendens att bli komplicerade och behöver lång frånvaro från löpbelastning för att läka bra. Under tiden som frakturen läker behöver rehabilitering sättas igång och syfta till att underhålla de 5 grundkvalitéerna, och förbättra de brister men upptäckt i genomgången ovan.

Som man nu kan förstå räcker det inte med att uppmärksamma eventuella fot- och fotledsvinklar och ordinera skoilägg. Det finns ingen standardåtgärd som botar allt, utan man måste ta varje individs problem på allvar och göra en seriös bedömning för att komma fram till rätt åtgärd, som syftar till att åtgärdas orsaken till besvären. Många problem och skador löser sej av sej själv och behöver ingen genomgång hos idrottsläkare (eller motsvarande). Men långvariga underbensbesvär, mer än 3-4 veckor, leder oftare till "idrottsinvaliditet", d v s att löparen helt slutar med löpning för att undvika besvären, något som kan undvikas med rätt diagnos/analys och rätt ordinerad behandling.