Intervju med Dan Leijonwall

Berätta lite kort om dig själv och din klinik

Jag har arbetat som läkare under drygt 30 år och är specialist i allmän medicin med tillägget idrottsmedicin och smärt-rehab, och har ortopedmedicinsk utbildning. Jag har också idrottspedagogutbildning och har själv varit idrottsaktiv sedan 45 år. Under flera år har jag varit ledamot av styrelsen för Svensk Idrottsmedcinsk Förening, SIMF (nuvarande Svensk Förening för Fysisk Aktivitet och Idrottsmedicin, SFAIM) och i Yrkesföreningar för Fysisk Aktivitet (YFA). Under den tiden lade jag fram idén om att samla all kunskap om fysisk aktivitet som behandling av sjukdomar och översätta kunskapen i praktisk handling, FYSS som på senare år, efter att man utvecklat och tillfört nya funktioner, antagits som policy i flertalet landsting. Under ett antal år har jag varit förbundsläkare för flera idrottsförbund, vilket bl a innebär att vara tränings- och tävlingsläkare vid evenemang här hemma och utomlands. Sedan några år ingår jag i Marathon Gruppens medicinska kommitté, och tillsammans med Jan Thorsell fungerat som ansvarig läkare för Stockholm Marathon. Det har under lång tid funnits ett behov av att kunna ta emot idrottare även på en specialmottagning och inte bara “ute på fältet”, vilket 2008 resulterade i IMES/idrottsdoktorn.se här i Stockholm.

Vilka är det som vanligtvis kommer till er klinik?

Den vanligaste kategorin är motionsidrottare på högre nivå och elitidrottare, men även många motionärer söker hos oss. Medelåldern är runt 30 år, med ett spann mellan 9 till 81 år.

Vilka är det vanligaste skadorna du brukar få behandla? Och hur har de vanligtvis uppkommit?

Den absolut vanligaste typen av skada på mottagningen är överbelastningsskada av olika sorter, både s k overuse-skada (högfrekvent belastning) och overload-skada (skada genom lågfrekvent överbelastning). Patienterna kommer ofta i sent skede då det redan finns en etablerad inflammation och funktionsnedsättning. Det gör att behovet av idrottsspecifik rehabilitering och planering är stort. Att förebygga skador och sjukdom, prehab, blir allt mer efterfrågat, eftersom tränare allt mer uppmärksammar att dessa har stor betydelse för teamets/lagets prestationsförmåga. Men idrottare kommer även för bedömning av andra medicinska idrottsliga problem, en aspekt som inte alltid finns hos den ordinarie läkaren; t ex astmabehandling, diabetes, graviditet och menstruationsproblem, idrottsanorexi, överträningssyndrom (OTS), hur man medicinskt förbereder tävling utomlands, kostproblem. Medicinsk skiljer sej behandlingarna åt en del om man idrottar eller inte. Ett exempel är behandling med antibiotika, där ett av de vanligare utskrivna läkemedlen, doxycyklin, ger muskelnedbrytning, något husläkaren ibland inte uppmärksammar . Ett annat exempel är behandling med medel mot inflammation, NSAID, som kan reducera återhämtningen med upp till 30%.

En ökande grupp är sjukdomsdrabbade som vill använda sin fysiska aktivitet som del av behandlingen, en grupp som förväntas öka i och med att FYSS fortsätter att utvecklas och uppmärksammas. En av de senast beskrivna användningsområdena är behandling av depressioner och ångest.

Hur kan man som ledare eller aktiv göra för att förebygga, prehabilitera de vanligaste skadorna?

Det finns f f a 3 saker ledare kan tänka på:

1) Töjning/rörlighets och smidighetsunderlättade träning på rätt sätt är skadeförebyggande, liksom koordinationsträning kan vara det inom vissa idrotter. Ett exempel är ”Knäkontroll”, ett program som högst avsevärt minskat skadefrekvensen hos handbolls- och fotbollstjejer. Många ledare är duktiga på förebyggande av skador, och har vidareutbildning i ämnet. Med fler sådana ledare kan skadorna minskas rejält. Yoga i vissa former kan också ge samma effekt.

2) Idrottsspecifik och rörelsespecifik uppvärmning inför det moment som skall presteras, både direkt inför prestationen/övningen och upplägg av tävlingsförberedelser på sikt. Höga prestationsambitioner resulterar alltid i ökad skadefrekvens. Man måste respektera kroppens faktiska hållfasthet och veta var denna finns.

3) När skada väl uppkommit bör idrottaren få snabb behandling på medicinskt korrekt sätt, ”enligt vetenskap och berövad erfarenhet”. Hur snabbt behandling sätt in är avgörande för hur lång skadeperioden blir innan återgång i aktivitet. Skada är den vanligaste orsaken till att idrottare avslutar sin idrottskarriär, och en av de vanligaste orsakerna till att man misslyckas i sin ambition som tränare.

Finns det några skador bland barn och ungdomar som är särskilt vanliga och som borde kunna förebyggas?

Hos barn är min erfarenhet att overuse-skador vanligare, d v s att tåligheten för upprepad liten överbelastning många gånger överskrids. Det gäller både kropp och psyke. Övertränade barn och ungdomar ser jag tyvärr relativt ofta. Vuxna misstar sej ibland på barns glädje och positiva inställning till prestation, vilja att tillfredsställa föräldrars önskemål, och idrottslig ambition, och tror att denna är likvärdig med möjligheter – det gäller både föräldrar och tränare. Det finns också fortfarande en tendens hos oss vuxna att vilja “sålla agnarna från vetet” för att få ett bra lag eller ett bra team. Ungdomars individuellt olika utvecklingsnivå riskerar att slå ut sådana som är senare i sin utveckling, och därmed missar man många talanger, samtidigt som det ökar frekvensen av överträning och direkta skador.

Vilka tycker du är de vanligaste missförstånden när det gäller behandling av idrottsskador?

Hos idrottare är det nog 1) att man tror att en inflammation läker på 1-2 veckor med vila, 2) att antinflammatoriska medel är första åtgärd, och 3) att man måste vila sej frisk. Vila är ett förbjudet ord på vår mottagning. Avlastning av skadad kroppsdel är en annan sak, som förutsätter rehabplan och ersättningsträning. Om man tvingas till full vila minskar man snabbt på de färdigheter man tillägnat sig; olika grader av kondition, styrka, uthållighet, koordination, smidighet och vävnadshållfasthet.

Vad tycker du en tränare bör känna till när det gäller behandling av akuta idrottsskador och vilken utrustning bör man alltid ha med (vad bör man kunna göra om en skada inträffar)?

Jag tycker att alla tränare bör gå en ABC-kurs i akut omhändertagande av idrottsskador. Att göra rätt sak så snabbt som möjligt är ofta avgörande för hur lång tid det tar för idrottare att komma tillbaks. Minuters fördröjning med tryckbandage på en muskelruptur kan innebära veckors ökad rehabiliteringstid. Vänta inte med medicinska insatser! Vad man har med sej i skadeväskan är olika för olika idrotter, men de 3 viktigaste för en tränare är: 1) fasta elastiska lindor av typen Dauerlindor. Används för att snabbt minska blodflödet i skadad vävnad, vilket minskar skadetiden, 2) Paracetamol. 3) plåster + desinfektionsmedel + omläggningsset, för öppna sårskador.

Vad är det för skillnad på en idrottsläkare och en ”vanlig” läkare egentligen?

Idrottsläkare är en läkare med grundutbilding (5,5 år), plus specialistutbilding (minst 5 år) och därefter påbyggnad med idrottsmedicinsk utbildning enligt SFAIM inklusive viss tids erfarenhet med kliniskt idrottsmedicinskt arbete (3-5 år). Efter något års praktik inom idrottsmedicin kan man ansöka om auktorisation som förbundsläkare från SFAIM. Många som verkar som idrottsläkare i Sverige är ortopeder. Fördelningen är annorlunda utomlands. De flesta idrottsläkare har egen idrottserfarenhet.

När, vid vilken nivå tycker du det är befogat att ha en organiserat samarbete med en idrottsläkare. (en div-5 klubb har inte resurser, men en elitklubb har ju) Vad finns för alternativ om föreningen vill ha snabb hjälp och ”slippa” gå genom ordinarie sjukvårdsapparaten.

Ett organiserat samarbete med idrottsläkare är alltid motiverat vid elitidrott, av ovan nämnda skäl, men inte alltid lätt att genomföra. Ett dilemma är finansieringen eftersom den offentliga sjukvården inte bidrar till kostnaden. Ett annat skäl är att det tyvärr finns alldeles för få idrottsläkare. Idrottare behöver komma till doktorn omgående. Om man har ett etablerat samarbete kan doktorn prioritera så att man slipper väntetid. I den ordinarie sjukvårdapparaten, t ex hos husläkaren, är idrottsskador lågprioriterat, vilket skapar orimlig väntetid för den enskilde idrottaren, och när man väl kommer dit får man inte alltid träffa någon med rätt kompetens. Idrottsmedicin ingår tyvärr enbart som frivilligt inslag, en kort veckokurs i grundutbildningen för läkare. Idrottsmedicin har länge ansetts som lyxsjukvård och förknippat med kändisidrottares knäskador. Den kliniska verkligheten är långt ifrån sådan, och alla vi som är idrottsaktiva vet hur viktig idrottens olika nivåer är ur en lång rad aspekter, inte minst för att förebygga sjukdomar och befrämja folkhälsan. Elitidrottare lever för och på sin idrott i stor utsträckning, vilket gör att ett medicinskt problem som stör idrottsutövandet väger mycket tungt.

Vilka situationer tycker du är svårast/jobbigast i ditt yrke?

Det är sällan jag tycker att en situation inom idrottsmedicinen är jobbig, men när det sker handlar det ibland om den egna känslan av att inte räcka till. Som väl är har jag bra medarbetare att komplettera med och som kan rådfrågas när jag själv inte räcker till. Idrottsmedicinska patienter är nog de tacksammaste och mest positiva man kan arbeta med, samtidigt som de är krävande. Det är en utmaning att arbeta med idrottsmedicin. Man behöver använda en stor del av sitt kunskapsspektrum och sin erfarenhet för att resultatet skall bli hjälpsamt. En skillnad mellan idrottspatienter och andra är att man ofta måste bromsa idrottspatienten från att “göra för mycket”, medan det är tvärt om med icke-idrottande. Idrottspatienten gör ofta det dubbla mot vad man ordinerat, den icke idrottande inte ens hälften av vad man ordinerat. I båda fallen är uppföljning och avstämning, och en allians mellan doktor och idrottare, A och O för att nå det resultat man vill.

Vilket är det roligaste med att arbeta som idrottsläkare? Berätta gärna om specifika situationer.

Det roligaste med att vara idrottsläkare är att det är varierande och involverar så många olika kunskapsområden, inklusive den egna idrottserfarenheten. Mina uppgifter som idrottsdoktor varierar, alltifrån att vara rådgivare till föreningar och förbund till att vara med på tävlingar, utbilda och föreläsa för idrottsledare och tränare, vara remissinstans för andra medicinska specialister, ta emot patienter på mottagningen, designa modeller för rehabilitering, göra analyser av skadeläge hos olika idrottsgrupper m m. Det gör att man får stimulans från många olika håll. Det ställs stora krav, men samtidigt får man mycket tillbaks som gör mödan värd.