Varför dålig kondis?
Det är något jag undrat över i så många år nu.
Jag var ett aktivt barn: sprang, cyklade, spelade boll, gjorde gymnastik. Har alltid varit smal också. I skolan fattade jag snabbt att jag inte kunde springa som de andra barnen. Jag snackar kanske 30 meter innan benen inte längre bar. Visserligen hade jag odiagnostiserad DAMP så rörelserna blev tungt klumpiga för mig – men tycker inte det räcker som svar. Jag var aktiv i många år och först som vuxen har jag periodvis blivit slarvig med motion. Minns även ett konditionstest från skoltiden, man fick trampa på en motionscykel. Fick sämst resultat i klassen och skämdes… Hur är det möjligt att JAG som var aktiv och smal kunde få sämre resultat än barn som var stillasittande och överviktiga? Jag har aldrig varit med om att det pipit i bröstet som vid astma. Haft svårt att andas vid ansträngning men har inte ALLA det när man pressar sin ”gräns”? Springer jag några meter till nu tåget så andas jag extremt häftigt i 5 minuter efteråt…
Borde möjligen vända mig till en läkare, men tycker det är svårt att hitta någon som lyssnar. Nyfiken på om du har någon teori?
Hemskt tacksam för svar!
Svar:
Hej!
Du har rätt i att DAMP inte är tillräcklig förklaring till det du upplever som kondition, även om det säkert kan försvåra på olika nivåer. Man måste skilja på ”att vara aktiv och smal” och förmågan till längre tids arbete med musklerna. Att springa 100 meter skiljer sej markant från att springa 10 km. Att göra bra resultat på kort distans kräver explosivitet, och att göra det i långdistans kräver f f a uthållighet. Båda kräver bra allmänkondition, men också att rätt muskelfibrer och muskelgrupper tränas. Det finns i huvudsak 2 olika typer av muskelfibrer, 1) långsamma/uthålliga och 2) snabba. Vilka muskler som utsätts för mest belastning skiljer sej också delvis mellan långdistans och sprint.
Att träna explosivitet ger ingen uthållighet i långdistans utan snarare kan det vara ett hinder om det tränas för mycket. Jag kan tänka mej att du i barnaåren var explosiv men mindre uthållig, precis såsom du skriver. Det positiva är att det går utmärkt att träna sej till även uthållighet.
Man kan mäta konditionsnivån på olika sätt, t ex genom ergometercykeltest, Bip-test eller Coopertest. Det kan göras hos enheter med idrottsmedicinsk kompetens, t ex Idrottsdoktorn.se. Genom testningen får man ett objektivt mått på hur allmänkonditionen är, och genom att testa igen efter en tids träning kan man se hur mycket man förbättrats, vilket stärker både självkänsla och motivation till fysisk aktivitet.